Ett år sedan Linnéa gick bort... <3

Idag är det den 30 maj 2009. Det vill säga precis ett år sedan Linnéa lämnade oss. Jag har idag varit hemma hos hennes familj, de hade öppet hus mellan 14 och 16. Jag hade noga valt ut samma rosamönstrade klänning som jag hade den dag vi hade minnesstund i skolan för Linnéa förra året... <3 Den passade ju också så bra i den underbara sommarvärmen. När jag hittat till rätt hus klev jag försiktigt in i hallen och såg mig omkring, och blev mött av Linnéas två småbröder. Jag hälsade på dem och de sa att alla var däruppe. Försiktigt smög jag uppför trappan och såg en massa folk. Kikade efter Ludmilla, Linnéas mamma. När hon fick syn på mig kom hon fram och kramade mig och sa: "Hej Jennifer, vad kul att du kunde komma." Det värmde mig så otroligt mycket. Vi känner ju knappt varandra, och så kände hon så väl igen mig och kom till och med ihåg mitt namn. (Det är det verkligen inte alla som gör. Mitt namn är tydligen svårt att komma ihåg, har jag lärt mig under dessa 16 år, det är ju rätt ovanligt...)

Jag kikade efter personer jag kände igen. Såg ingen från klassen som var där just då, men däremot en som gick på Glunten förra året. Ludmilla sa att jag jättegärna fick gå in och titta i Linnéas rum, så då gjorde jag det. Det var då allt kändes som allra overkligast. Jag hade svårt att ta till mig av mina övriga känslor som förmodligen existerade då, eftersom overklighetskänslan var så dominerande. Jag tittade i hennes minnesböcker som låg på hennes säng, tittade efter den dikt som jag hade skrivit. Den var som väntat skriven lite annorlunda än vad jag kommit ihåg den och pluggat in den. Så gick jag runt i huset, tittade på alla foton och på de saker som stod på Linnéas minnesbord eller vad man ska kalla det... Hennes egna hjärtknipande dikter, två fotoalbum, hennes avklippta hårtofs med vit sidenrosett om, plus en del annat... Allt detta kändes så overkligt och konstigt hela tiden, så jag hade väldigt svårt att egentligen känna något annat eller att tänka mig in i hur andra kände. Kanske var det därför jag inte grät någonting, även om tårarna hotade att svämma över på vägen dit och hem...

Jag pratade med många innan jag var tvungen att åka hem. Även fast jag stannade nästan en halvtimme längre än jag hade planerat, så kändes det ändå så kort. Men jag var tvungen att åka iväg, för vi skulle på mina kusiners 18-årskalas i Stockholm. Jävligt lätt att åka på det efter en sådan här sak! Men jag ville ändå verkligen åka dit, för det hade ju varit bestämt så länge och brukar alltid vara så himla kul, och härligt att träffa alla människor som man träffar så sällan. När jag kommit hem berättade jag lite kort för mamma och pappa hur det hade varit (jag berättade mer i bilen efteråt). Så skulle jag tvätta händer och ansikte, borsta igenom håret och byta klänning. Visserligen skulle den rosamönstrade ha varit perfekt för ett släktkalas ute i sommarvädret, men det skulle ha känt extremt konstigt att åka på två så totalt olika tillställningar i samma klänning, så jag bytte. Det fick bli den korta ljusrosa med silvermönster, som jag hade förra skolavlutningen. Har faktiskt köpt en ny annan rosa klänning till skolavslutningen om en dryg vecka. Jag samlar på rosa klänningar! ;)

Det var förstås lite svårt att åka på släktkalas efter en sådan här grej, framför allt i bilen på väg dit när jag berättade hur det hade varit hemma hos Linnéas familj. Men det kändes bättre när vi väl kommit fram. Fast det tog ju sin lilla tid, eftersom pappa som vanligt glömde köra av så vi fick åka genom halva stan och blev lite försenade... Men jag kunde faktiskt ha riktigt kul på kalaset trots allt, eftersom jag träffade så många människor jag tycker om och det var en så härlig tillställning!

Ja, jag vill inte skriva så mycket om mina känslor för Linnéa i min blogg. Det är därför jag aldrig gjort det tidigare. Men det betyder som ni kan förstå av det jag skrivit ovan absolut inte att jag inte bryr mig, för det gör jag! Verkligen! Även om jag annars inte brukar skriva om det i min blogg, och även om jag kanske inte visar det så mycket. Men ni från Glunten plus några till vet ju att jag verkligen tycker om Linnéa (ja, tycker, inte tyckte, för jag slutar inte att tycka om Linnéa även om hon är borta från oss nu!) och att jag var jätteledsen när hon dog. <3

Hjälp. Nu tittar jag på klockan. 23.08. Nu har alltså Linnéa varit död i mer än ett år. Så definitivt det känns nu, eller vad man ska kalla det...

Jag minns inte så bra hur det var för precis ett år sedan, 30 maj 2008. Fick ju reda på att detta hade hänt först dagen efter... Jag hade varit förkyld och var fortfarande inte helt frisk, så jag hade varit hemma från skolan den dagen. Minns att vi skulle ha dissekerat den dagen, men det hade jag ändå inte velat vara med på... På kvällen så hade mamma och pappa grälat, och jag hade stängt in mig på mitt rum för att jag inte ville höra på dem. Jag tror jag satt och ritade.

Allt detta medan Linnéa hade en fruktansvärd dag som slutade med att hon tog sitt liv, som hon planerat så länge...

Vila i frid Linnéa. Känn aldrig någon smärta mer. Aldrig någonsin. <3